Usch. Denna vecka har inte alls varit kul. Sonen min har varit toksjuk hela veckan med en riktigt ordentlig infektion i kroppen med både kräkningar, diarré, hosta och snorig näsa. Vi har varit på gränsen att bli inlagda då han varit blå om naglar och läppar i tre dagar (tecken på näringsbrist) samt att hans kiss varit lite brunaktigt och koncentrerat (tecken på vätskebrist). Vi har haft daglig kontakt med antingen bvc, barnakuten och 1177. Igår verkade det vända en aning och idag har vi bara fått kissblöjor med normal färg och inget bajs ännu. Igår började han även äta lite mer än bara välling och likaså idag. Idag har han även börjat dricka mer så nu hoppas vi verkligen att det är på väg åt det bättre hållet.

Det är sånna här veckor man bara hade velat skita i att plugga. Tiden har knappt funnits till och jag har stressat mig igenom allt. Men min underbara vän J säger att jag är grym så både pluggar, jobbar och tar hand om familj och hus. Det är uppmuntran som behövs. En kär kollega blev chokad när han fick höra att jag även pluggade och tyckte inte det var illa gjort med jobb och småbarn. Och min kära sambo, han störtar mig jämt och sa att jag absolut inte kunde hoppa av nu när jag är så nära slutet. Sex veckor kvar nu. Och denna veckan sög jag åt mig alla uppmuntrande ord jag kunde. Och nu känner jag mig ganska grym. Jag jobbar, jag sköter om mitt hus, mig själv, min familj och jag pluggar. Jag får allt att gå ihop, jag är grym! (Man får faktiskt säga så om sig själv)